”Det mest tragiska i Göteborgs senare historia”.
”Katastrof, olyckligt, fruktansvärt”.
Reaktionerna blev starka då Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus avtäcktes i oktober 1936. Åsikterna var förbluffande samstämmiga och framfördes av både politiker, journalister, kulturpersonligheter och allmänhet i Göteborg. Snart spred sig klagosången utanför staden och i Stockholmspressen kunde man läsa många raljerande kommentarer om den nya funkisbyggnaden. Asplund hade några år tidigare blivit starkt kritiserad för Stockholms stadsbibliotek som invigdes 1928, och som bland annat hade beskrivits som ”en mycket kärv, rigorös, primitiv monumentalitet”. Nu fortsatte kritiken mot ytterligare ett av Asplunds stora projekt.
Många decennier senare betraktas dessa båda hus som rena mästerverk av arkitekturintresserade inom och utom landets gränser.
För att förstå dåtidens kritik, eller för all del dagens perspektiv, måste vi som vanligt konsultera historien. Vi tar oss tillbaka hela vägen till Göteborgs grundande, mer än 300 år före avtäckningen av ”den avskyvärda funkislådan” på Gustaf Adolfs Torg.
Från tradition till modernism
Det nuvarande rådhuset är det tredje på samma plats vid Gustaf Adolfs Torg. Här har stadens styrelse huserat sedan Göteborg fick stadsprivilegier. Vid Göteborgs grundande 1621 utgjorde ett enkelt trähus i torgets sydöstra hörn stadens första rådhus. Huset hade, tillsammans med stadsprivilegierna, flyttats från Nya Lödöse till Göteborg och torget som då gick under namnet Stora Torget. 1626 ersattes det med en större, tornprydd timmerbyggnad. När huset några decennier senare brann ned till grunden beslutade man att bygga ett nytt och modernt hus i sten.
1672 kunde stadens rådmän flytta in i en praktfull byggnad, ritad av dåtidens främste arkitekt Nicodemus Tessin den äldre. Den är idag en av Göteborgs få bevarade 1600-talsbyggnader och under de dryga 350 år som gått sedan dess har huset varit föremål för flera ombyggnationer.
Mellan 1730 och 1817 gjordes betydande exteriöra ändringar och 1817 fick fasaden den klassicistiska utformning med naturstenskolonner som är dess nutida kännetecken.
Göteborg växte kraftigt under hela 1800-talet och Rådhuset blev snart trångbott. Också grannfastigheten, det s.k. Kommendantshuset, fick nyttjas som tjänstelokal åt rådmännen. Trots diskussioner om en rivning av Kommendantshuset redan under mitten av 1800-talet var det inte förrän 1912 som en arkitekttävling för en ny och ändamålsenlig tillbyggnad utlystes. Förutsättningarna var att det gamla rådhuset skulle bevaras och att ett nytt skulle byggas på det gamla Kommendantshusets plats.
Gustaf Adolfs Torg med halva Rådhuset och Kommendantshuset innan rivningen. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Förslaget om en tillbyggnad till Rådhuset väckte omedelbar uppmärksamhet. Å ena sidan fanns de som hävdade att en modern tillbyggnad var nödvändig för att skapa en funktionell arbetsplats för stadens tjänstemän.
Å andra sidan fanns de som ansåg att en tillbyggnad skulle äventyra rådhusets historiska integritet och dess arkitektoniska skönhet. Denna grupp hävdade att det var viktigare att bevara byggnadens ursprungliga utseende än att anpassa den till det moderna samhället.
Det resulterade i en kompromiss och då tävlingen avgjordes 1913 var föga förvånande det segrande förslaget inte särskilt kontroversiellt i sin stil. Till vinnare utsågs den blott 27-årige Gunnar Asplund med sitt förslag på en tillbyggnad i klassicistisk/barock stil.
Första världskriget och det ekonomiska läget kom dock att försena planerna och Gunnar Asplund arbetade med olika förslag till Rådhuset under mer än 20 år. Dessa årtionden präglades av en snabb samhällsutveckling både i Sverige och internationellt vilket kom att avspegla sig i arkitekturen. 1910-talets arkitektur var fortfarande djupt förankrad i traditionella stilideal, medan 1930-talets funktionalism bröt med konventioner och strävade efter en minimalistisk och funktionell stil, vilken skilde sig markant från den tidigare dekorerade och historiska byggnadskonsten.
Det skulle dröja ända till 1934 innan beslut fattades om att fullfölja projektet. I början av 1935 revs Kommendantshuset och arbetet med den nya delen av Rådhuset inleddes.
Kritikstorm
Den 22 oktober 1936 avtäcktes den nya byggnaden. Kritiken lät inte vänta på sig.
Redan samma dag skrev Göteborgs Handels- och sjöfartstidning att ”det är nästan väl att det gamla rådhusets vackra fasad under den närmaste tiden kommer att döljas av byggnadsställningar”.
Dagen efter följde man upp med rubriken ”Katastrof, olyckligt, fruktansvärt”. Bland annat uttalade sig Knut Ström, regissör och scenograf på Göteborgs Stadsteater: ”För min del kan jag bara karaktärisera det med ett enda ord: katastrof. Nu kan man ju faktiskt inte ens titta åt den sidan av Gustaf Adolfs Torg.”
Göteborgs övriga tidningar, från den konservativa Göteborgs Morgonpost till den socialdemokratiska Ny Tid, kompletterade med nästan enhällig kritik de kommande dagarna.
I Göteborgs Handels- och sjöfartstidning från den 26 oktober kan man hitta ett par mycket kritiska insändare under spalten ”Från allmänheten”. Avsändaren ”Undrande medborgare” frågar sig bland annat följande:
”Vem är ansvarig för denna ohygglighet som väl ska få våra efterkommande att undra huruvida stadens innevånare i nådens år 1936 voro klara i knoppen. Hur skulle det vara att i vestibulen till tillbygget uppställa en tavla med såväl arkitektens som de ansvarigas namn samt påpekande att dessa buro ansvaret för monstret”.
Reaktionerna i staden var alltså minst sagt starka från både press, politiker, konstnärer och allmänhet. Under året som följde skulle närmare 150 artiklar och notiser publiceras i sju Göteborgstidningar och två Stockholmsbaserade tidningar. Även efter det första året fortsatte kritiken, om än något mer nyanserad.
Det man tydligast vände sig mot var att huset inte ansågs passa in med den gamla delen av Rådhuset, eller överhuvudtaget i övrig bebyggelse på torget. Asplund försvarade sig med att fasaden inte var helt färdigställd. Bland annat hade reliefserien De fyra vindarna av Eric Grate ännu inte tillkommit då byggnaden avtäcktes.
Flertalet av kritikerna tyckte att interiören var mer lyckad än fasaden, men inte heller den undkom anmärkning: ”Interiören är ett konstverk, men att den icke har karaktären av en domstolsbyggnad utan av en sydländsk badortshall. Där människor gå väntande på dom, tyngda av bekymmer, borde karaktären vara allvarligare, tyngre, mera sluten”.
Men Asplunds avsikt var medvetet den motsatta: ”Just därför, att människor gå fyllda av oro och ängslan, har ett vänligt, soligt ljus släppts in”.
Också i Stockholm framfördes kritik mot tillbyggnaden. Ur Aftonbladet den 4 november 1936:
Asplund ”tycks behöva mycket godhet som stöd här i livet sedan han inte bara begått Stadsbiblioteket i Stockholm utan nu även denna egendomliga funkisutväxt på det ärevördiga rådhuset i Göteborg. Dock föreligger den fataliteten att hr Asplund ingalunda erkänner sin skuld, ännu mindre bitterligen ångrar den, i stället säger han att man skall vänta med kritiken tills byggnaden är fullt färdig.” ”Vem har egentligen tvingat hr Asplund att använda renodlad funkis när den stilarten har så svårt att låta sig förenas med andra?”
I Stockholmspressen framstår dock ännu tydligare den raljerande tonen gentemot göteborgarna, som man ansåg hade en föråldrad syn på arkitektur. Man hade ganska snabbt glömt den kritik stockholmarna själva hade framfört mot Stadsbiblioteket några få år tidigare.
En DN-journalist, liksom Asplund själv, kopplade snabbt samman Stockholm med modernism medan Göteborg stämplades som konservativt och lantligt. Denna bild har till stor del fått prägla historieskrivningen, men faktum är att debatten var mer komplex än så.
Michael Landzelius, som 1999 skrev en avhandling om kontroverserna kring tillbyggnaden har gjort en intressant observation. Under hela 1930-talet var rådhustillbyggnaden den enda byggnad i Sverige med en stark symbolisk, politisk och officiell funktion som uppfördes i modern stil. Dessutom var den belägen i stadens administrativa och politiska centrum och vid den symboliskt mest betydelsefulla platsen. Torget ingick dessutom i en del av staden som var berömd för sin skönhet, med Stora Hamnkanalen på norra sidan och en mindre, numera överbyggd, kanal på östra sidan.
Som jämförelse nämner han Ströms herrekipering från 1934, en modernistisk, och för sin tid hög, affärsbyggnad granne med Göteborgs Domkyrka, som inte hade väckt någon debatt. Många av dem som kritiserade rådhustillbyggnaden ansåg helt enkelt att en domstolsbyggnad vid stadens högtidliga torg krävde en allvarligare och mer traditionell arkitektur än den som Asplund hade uppvisat.
Byggnadsminnesförklaring och upprättelse
Efter sin död 1940 blev Asplund alltmer bortglömd i Sverige. Den arkitektur som marknadsfördes utomlands under efterkrigstiden var folkhemmet och dåtidens mönsterförorter som Vällingby, nordväst om Stockholm, och Biskopsgården på Hisingen.
Trots dåtidens ganska svala intresse för Asplund i Sverige fick hans arbete tidigt uppmärksamhet och erkännande internationellt. Inte minst nämns hans förmåga att skapa en vardaglig, funktionell arkitektur med ett humanistiskt djup och hans intresse för hur människor skulle använda och uppleva hans verk.
Även om kritiken mot Rådhuset mattades av med tiden skulle det dröja flera decennier innan perspektivet på rådhustillbyggnaden förändrades i Sverige. År 1968 blev rådhuset byggnadsminnesförklarat, och 1982 utökades skyddsbestämmelserna till att inkludera Asplunds tillbyggnad. Länsstyrelsen motiverade sitt beslut med att tillbyggnaden hade blivit ett nationellt och internationellt känt och stilbildande exempel på modern arkitektur och att tillbyggnaden ”utgör ett av de bästa exemplen på Gunnar Asplunds och den svenska funktionalismens rumsgestaltning och formgivning.”
Idag räknas rådhustillbyggnaden som ett av Asplunds största verk och i efterhand har fasaden blivit ett klassiskt exempel på hur nytt kan fogas till gammalt.
Precis som för Stockholms stadsbibliotek formgav han också möbler, lampor och textilier speciellt för tillbyggnaden. Hans arkitektur liknas ofta vid allkonstverk. Varje detalj är omsorgsfullt utförd och det finns ett helhetstänk som omfattar allt från dörrhandtag, trappräcken och dricksfontäner till byggnadens relation till omgivningen.
Under sitt korta liv lyckades Gunnar Asplund sätta Sverige på arkitekturkartan som ingen annan. Asplunds universella och tidlösa verk tilltalar människor världen över och många är de arkitekturintresserade som vallfärdat till Rådhuset för att beundra och inspireras av den arkitektoniska bedriften.
Det är onekligen spännande att fördjupa sig i historien kring ett hus som är så sammanlänkat med Göteborgs fyra sekel långa historia. Olika tider och stilideal har satt sin prägel på byggnaden och precis som staden har huset fått anpassa sig till sin samtid och förändrats och utvecklats över tid. Det har gått nästan 90 år sedan Asplunds verk avtäcktes. Vem vet vad som kommer utspelas i staden under de kommande 90 åren. Ingen som läser den här texten idag är med om 90 år, men på torget där stadens historia en gång tog sin början står Rådhuset troligen kvar. I en eller annan tappning.
