Gustaf Adolfs torg är sedan Göteborgs tillkomst centrum för stadens styre. Vid Göteborgs grundande 1621 utgjorde ett enkelt trähus i torgets sydöstra hörn stadens första rådhus. Huset hade, tillsammans med stadsprivilegierna, flyttats från Nya Lödöse till Göteborg och dåvarande Stora Torget. 1626 ersattes det med en större, tornprydd timmerbyggnad.
Efter några decennier började detta hus förfalla och 1667 avsattes medel för ”Nya Rådstugans Byggningz Bekostnad”. Pengar lånades ut av köpmän i staden. För 2 437 daler inköptes en tomt vid torget, den hörntomt mot kanalen där rådhuset fortfarande ligger.
Rådhus i sten
För att skapa källarutrymmen ”brändes” delar av berggrunden bort. Kalk och murbruk och annat byggnadsmaterial köptes in och 363 daler användes för att frakta 98 250 tegelstenar från Amsterdam till bygget. Importerat tegel från norra Tyskland eller Holland var vanligt för de mera prestigefulla byggena i Göteborg. Detta tegel från kalkrik lera var gult, till skillnad från den lokala leran som gav ett rött tegel.
Det viktiga arbetet att ta fram ritningar till det nya rådhuset gick till dåtidens främste arkitekt Nicodemus Tessin d.ä. Något som visar på projektets betydelse och kronans inblandning i Göteborgs byggande. Tessin hade 1661 utnämnts till Sveriges och Stockholms förste stadsarkitekt och ritat byggnader som Drottningholms slott, Bondeska palatset och Wrangelska palatset i Stockholm.
En omfattande brand i kvarteret runt torget 1669, då rådhuset i trä brann ner till grunden, påskyndade bygget och den nya byggnaden murades upp 1670–1672. När tvåvåningshuset stod klart för 350 år sedan hade det ett brant tegeltäckt tak och putsade fasader, indelade med s.k. lisener; smala, framspringande pilastrar. Husets förnämsta rum var stora sammanträdessalen där det anordnades konserter och fester. I rådhuskällaren drevs ett populärt värdshus.
Sedan 1600-talet har rådhuset ändrat utseende flera gånger. Under 1800-talet byggdes huset på med en våning och fick den fasad i nyklassicistisk stil med naturstenskolonner som vi känner igen idag.
Arkitekttävling
Göteborg växte kraftigt under hela 1800-talet och mot slutet av århundradet hade man växt ur rådhuset. I maj 1912 utlystes en arkitekttävling där förutsättningarna var att det gamla rådhuset skulle bevaras och att ett nytt skulle byggas på det gamla Kommendantshusets plats.
Den 1 mars 1913 hade 31 förslag lämnats in. Till vinnare utsågs den blott 27-årige Gunnar Asplund med sitt förslag på en tillbyggnad i klassicistisk/barock stil. Rådhusberedningen tyckte om Asplunds invändiga disposition, men två av hans huvudgrepp, entrén från kanalsidan som ledde till en slutenhet mot torget samt den fullständiga omgestaltningen av fasaden som utplånade det gamla rådhusets yttre accepterades inte.
Dagens rådhus
Asplund vann men fick omedelbart i uppdrag att omarbeta sitt förslag. Sökandet efter en ny lösning skulle komma att ta lång tid. Första världskriget kom dessutom emellan och gjorde byggnadsfrågan mindre aktuell. Det dröjde till 1934 innan beslut fattades om att fullfölja projektet. Då hade det ursprungliga förslaget ändrats flera gånger och stilen var nu funktionalistisk.
Tillbyggnaden avtäcktes i oktober 1936 och fick motta hård kritik. Göteborgarna förfasades över det funktionalistiska uttrycket och kritiken fortsatte i åratal.
Idag räknas dock rådhustillbyggnaden som ett av Asplunds största verk, och är internationellt känd. Fasaden är putsad med innerväggar klädda i trä. Interiören domineras av den stora hallen med sina takfönster och glasväggen mot gården. Gunnar Asplund formgav även möbler, lampor och textilier speciellt för tillbyggnaden.
Omhändertagandet fortsätter
Under första delen av 2010-talet gjordes en omfattande och varsam renovering av rådhusets in- och utsida. Befintliga material fick ny glans, utslitna delar byttes ut och rum med höga kulturhistoriska värden och bevarandekrav anpassades med nutidens teknik. Träkonservatorer och stenkonservatorer var några av de specialister som anlitades och även delar av den lösa inredningen och Asplunds originalmöbler sågs över och renoverades. I delar som hade en större acceptans för förändringar gjordes nya rumsbildningar och arbetsmiljöer skapades i enlighet med dagens krav.
Huset har anpassats till en modern verksamhet, men verksamheten har också fått anpassa sig till huset vilket möjliggjorts tack vare Asplunds framsynthet och känsla för öppenhet och detaljer.
Rådhuset har under sin 350-åriga historia överlevt både små och stora förändringar och kommer med fortsatt omsorg förhoppningsvis stå kvar på sin plats i ytterligare några hundra år.