Biskopsvillan
En av Göteborgs äldsta trävillor. Och det enda av Higabs hus som har flyttats två gånger! Biskopsvillan är från 1815 och låg ursprungligen på egendomen Wilhelmsberg nära Örgryte gamla kyrka. Då var omgivningen betydligt mer lantlig och huset hade en stor trädgård. En tidig ägare var Carl Fredrik af Wingård som var ledamot i Svenska Akademien och ärkebiskop, därav namnet på huset. Under sin tid i Göteborg fick han ofta besök av skalden Esais Tegnér som var en nära vän. 1865 gjordes en om- och tillbyggnad efter ritningar av Victor von Gegerfelt, en arkitekt som nog är mest känd för ikonbyggnaden Feskekôrka.
1870 gjordes en stadsplan för villor längs med Södra Vägen vid Korsvägen. Det ledde till att huset flyttades dit och i samband med det gjordes en tillbyggnad av ägaren och byggmästaren A Heres. Det var Biskopsvillans hemadress ända fram till millennieskiftet. Då skulle Universeum byggas på samma plats och därför plockades huset ned timmer för timmer och transporterades tillbaka till Örgryte nära sitt ursprungliga läge. Under många år var det ett bostadshus, men numera används det som kontor.
Bäckska Paviljongen
I detta lilla lusthus lär författaren och akademiledamoten Viktor Rydberg ha skrivit delar av sina klassiska böcker Singoalla och Den siste atenaren. Det byggdes troligen i mitten av 1800-talet, men då stod det inte på sin nuvarande plats i Söderlingska trädgården i Gathenhielmska Reservatet. Under denna tid började lusthus bli allt vanligare i småborgerliga sammanhang, ofta med inspiration från 1700-talets slotts- och herrgårdsmiljöer.
Lusthuset var från början en del av Bäckska gården som låg på Karl Johansgatan 104 vid nuvarande Jaegerdorffsplatsen. Det var en köpmansgård med en stor grönskande trädgård som låg intill en utkiksplats där man kunde blicka ut över älven. Namnet kommer från sjökaptenen och varvsägaren Charles O. Bäck som var känd för sin gästfrihet och höll många fester här. En av gästerna var Viktor Rydberg som även sägs ha ristat in sina initialer på den övre våningen.
Bäckska gården revs i mitten av 1930-talet när gatan breddades, men lusthuset klarade sig. Det köptes av föreningen Gamla Majgrabbar och tolv år senare flyttades det till Gathenhielmska Reservatet där det står än i dag. Ovanför entrén finns inskriptionen ”Goda vänner trifvas här”.
Kapten Hanssons Hus
Kapten Hanssons Hus (även Cofferdicaptainens hus) uppfördes i Majorna av sjökaptenen Elias Hansson år 1850. När huset byggdes hade det adress på Allmänna vägen. En del av Allmänna vägen lever kvar än idag, men runt 1850 var Allmänna vägen huvudgata i Majorna och hade en längre sträckning än i våra dagar. Namnet syftar på att vägen var tillgänglig för alla och underhölls med allmänna medel. När Karl Johansgatan anlades 1882 blev Allmänna vägen, väster om Carl Johans kyrka, istället en del av Karl Johansgatan.
Efter kapten Hanssons och hans hustru Britas död ägdes huset av sonen, redaren Pontus Hansson. Hans änka Anna Hansson bodde kvar och hyrde ut undervåningen till Myrornas barnhem, som startade sin verksamhet i huset 1899. Fastigheten kom att ägas av familjen Hansson i 66 år och såldes 1917 till maskininspektör Carl Anton Berglund.
Berglund sålde i sin tur huset i början av 1950-talet, som då hade adress Karl Johansgatan 88. Köparen, AB Turitz & Co, ville riva huset för att uppföra ett affärs- och bostadshus på tomten. Rivningshotet uppmärksammades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilket startade en bevarandedebatt, och det föreslogs att huset skulle flyttas upp på Timmermansplatsen och bli en välbehövlig samlingslokal.
Ett intresse för förslaget fanns även hos stadens fastighetskontor och hos Turitz & Co. Resultatet blev att staden svarade för flyttning, nyinredning och ny tomt, medan Turitz & Co skänkte huset som blev en samlingslokal för Sällskapet Länkarna. Flytten av huset cirka 125 meter till nuvarande Chapmansgatan 5 skedde i februari–mars 1953 och tog ungefär 14 dagar.
Smålandsstugan
1800-talets slut innebar stora förändringar för landets befolkning. Industrialiseringen gjorde att många flyttade från land till stad och uppfinningar och teknisk utveckling underlättade resandet, både till lands och sjöss.
Samtidigt växte en hembygdsrörelse fram i Sverige. Hembygdsrörelsen var en reaktion på förändringarna och uppstod ur en längtan efter att bevara det gamla och skapa en motvikt till det nya och moderna som industrialiseringen representerade. Man ville värna gamla traditioner och bevara arvet efter det försvinnande bondesverige.
I Göteborg var smålänningarna 1873 först med att skapa ett eget gille. Önskan att få mötas i en äkta småländsk lokal växte sig stark och år 1905 flyttade man en ryggåsstuga från Skubbhult i Femsjö socken i Jönköpings län till Slottsskogen. Stugan hade byggts kring 1750.
Visthusboden från Trottagården i Långaryds församling i Hylte kommun flyttades också hit 1905. Den antas vara uppförd redan på 1620-talet. Klockstapeln tillkom 1910 och flyttades till Slottsskogen från Stockaryd. Stapeln inköptes i samband med att Stockaryds gamla 1600-talskyrkans revs och ersattes av en ny träkyrka med torn.
Stugan användes som bostad ända fram till 1965, då bristen på moderna bekvämligheter blev allt för uppenbara för att tjäna som bostad.
Soldattorpet
I Göteborstidningen den 13 november 1906 står att läsa att ”Major Claes Grill ånyo har gifvit ett vackert bevis på sin nitälskan att åt eftervärlden söka bevara minnen från svunna tider”.
Grill hade låtit köpa ett soldattorp som flyttats till Skansberget i Göteborg från Branehög, Solberga socken i Bohuslän. Branehög var ursprungligen känd som galgbacke och förekommer faktiskt i Selma Lagerlöfs roman Herr Arnes penningar.
Torpet ritades av Erik Dahlberg och uppfördes i Branehög mot slutet av 1600-talet. Samme Dahlberg är också arkitekt till både Skansen Lejonet och Skansen Kronan.
Så kom två byggnader, av samme arkitekt, men med olika karaktär att hamna på samma berg.
Torpet Klara
Det här gamla torpet är nog ett av Göteborgs mest okända byggnadsminnen. Det ligger i ett bostadsområde i Tolered på Hisingen och är det sista av tre torp som kallades Klaratorpen. Ingen vet när det byggdes, men man vet däremot är att det flyttades till sin nuvarande plats från Kvillebäcken på 1880-talet på grund av industrialiseringen i området.
Göteborgs Stad köpte marken 1938 och dagsverkstorpet blev då istället ett arrende. Det hyrdes som privatbostad ändå fram till 2001. Under hela den perioden bodde samma familj här. De tog över torpet 1917 efter en familj som blev avhysta då de ansågs ha för många barn för att bo kvar.
Förutom en riven ladugård och en utbyggnad har det gjorts relativt få förändringar genom åren och det beror troligen på att de som bott här har levt ett sparsamt liv. Torpet Klara är byggnadsminne sedan 2006.