Under de senaste 100 åren har Göteborg genomgått stora förändringar. Antalet invånare har mer än fördubblats, nya stadsdelar har blommat upp, en stor rivningsvåg har sköljt över gator och torg och den gamla varvsstaden har blivit en evenemangs- och innovationsstad som har öppnat upp sig mot världen och förvandlats till ett självklart turistmål.
Men det finns också saker i Göteborg som har bestått. Hus som påminner om gamla tider, som fortfarande står lika stabilt och som fortsätter sjuda av liv och rörelse. Många av dessa kulturhistoriska byggnader vårdas och utvecklas med stor omsorg av Higab.
Samtidigt som staden firar 400 år, fyller fyra av dessa byggnader 100 år. Vi vill gärna uppmärksamma dessa jubilarer och också berätta historien om hur Göteborg tagit stora kliv mot att bli den stad vi känner idag. Resan startar på Götaplatsen, mellanlandar på Heden och avslutas i Slottsskogen.
Kohage blir publikt centrum
Götaplatsen har jämförts med Forum Romanum i Rom och hyllats som ett av nutidens vackraste uterum. Genom åren har platsen utgjort en självklar scen för göteborgsevenemang som Chalmerscortègen, första majdemonstrationer, Kulturkalaset, studentfirande och veteranbilskaravaner.
Den första stadsplanen för Götaplatsen upprättades på 1860-talet, inspirerad av Paris och dess esplanadsystem samt Wiens Ringstrassearkitektur. Längs Kungsportsavenyn uppfördes imponerande stenhus med vackra förträdgårdar. Stadsplanen präglades av den ordning och regelbundenhet som kännetecknade 1800-talet, med raka gatuperspektiv och slutna byggnadskvarter. Mot slutet av seklet ökade kraven på att skapa en monumental avslutning på avenyn. I början av 1900-talet ändrades stadsplanen för att göra Götaplatsen till en offentlig och representativ plats för kulturen.
Götaplatsen fick sitt namn 1914 men var då ännu obebyggt. Marken arrenderades av Johannebergs och Lyckans landerier och var ett grönskande och kuperat område, beläget just utanför den egentliga stadsbebyggelsen, mellan några av de stadsdelar som kommit till under de senaste decennierna. Här fanns betesmark för kor och andra djur, och bortom området började landsbygden.
Bakgrunden till namnet Götaplatsen är inte klarlagd men i diskussion i stadsfullmäktige framhölls att namnet skulle svara mot Sveaplatsen. Det är möjligt att närheten till landeriet Götaberg och platsens läge i Göteborg också spelade in.
Inför planeringen av Göteborgs 300-årsjubileum utlystes 1917 en arkitekttävling om utformningen av Götaplatsen, som var tänkt att bli en ståtlig avslutning på Kungsportsavenyn med byggnader ägnade åt kulturen. Vann gjorde arkitektkonsortiet ARES – Arvid Bjerke, R O Swensson, Ernst Torulf och Sigfrid Ericson. Tävlingen avsåg hela Götaplatsen men budgeten räckte till slut bara till Göteborgs konstmuseum och Konsthallen, båda ritade av Ericson och Bjerke. Det dröjde till mitten av 1930-talet innan Götaplatsen blev komplett, i och med invigningarna av Stadsteatern respektive Konserthuset.
Idag förknippar de flesta Götaplatsen med Carl Milles skulptur Poseidon. Till utställningen räckte dock pengarna bara till att bygga badkaret, det vill säga bassängen som omger skulpturen. Först 1927 byttes den provisoriska brunnen i gips till dagens bronsbrunn. 1931 avtäcktes till slut Poseidon.
Jubileumsutställningen invigs 1923
Planer för en större utställning hade funnits i Göteborg under en längre tid. Redan i januari 1915 tog ordförande i Göteborgs stadsfullmäktige, Axel Carlander, upp frågan om hur staden skulle kunna högtidlighålla trehundraårsminnet. Under det långa planeringsstadiet växte utställningen successivt och gick från att ha varit en regional angelägenhet till en nationell.
Efter många turer, både politiskt och ekonomiskt, kunde Jubileumsutställningen (även kallad Göteborgsutställningen) invigas den 8 maj 1923 av kung Gustaf V. Götaplatsen fungerade som en festplats och entrégård till utställningsområdet men utgjorde även en avslutning på ett av stadens mest förnäma stråk.
Utställningen erbjöd en bred och varierad upplevelse för besökarna och bestod i själva verket av många utställningar utspridda över en 250 000 kvadratmeter stor yta. Det fanns utställningar inom områden som industri, konst, vetenskap och kultur, som speglade stadens utveckling och framsteg under de gångna trehundra åren. Besökarna fick en chans att utforska och uppskatta stadens historia, kultur och framsteg genom olika utställningar och evenemang.
En industrination att räkna med
Utställningen var också en plats för innovation och framtidsspaning. Den presenterade framsteg inom teknik, industri och vetenskap och visade på stadens ambitioner och framtidsvisioner. Det var en möjlighet för besökarna att bli inspirerade och engagerade i stadens framtid och utveckling.
En viktig del av Jubileumsutställningen var Exportutställningen; en modern industriutställning som rymde 900 utställande företag. Byggnaderna som inhyste utställarna låg där Svenska Mässan idag ligger. Ett av alla dessa företag som visade upp sina senaste framsteg var L. M. Ericsson. Bland deras utställda objekt fanns en enorm telefonapparat med genomskinliga väggar som innehöll en helautomatisk växelcentral för 500 linjer. Ett antal telefoner var anslutna till växeln för att ge allmänheten möjlighet att själva göra anrop. Den gigantiska telefonen var en del av lanseringen av en banbrytande nyhet: automattelefoni. Det karakteristiska draget för det nya systemet var nummerskivan, som sedermera skulle ersätta växeltelefonisterna.
Jubileumsutställningen var en betydande händelse och lockade både nationella och internationella besökare. Den ursprungliga planen var att stänga utställningen den 30 september, men på grund av framgången förlängdes den till den 15 oktober. Under tiden hade utställningen lockat hela 4,2 miljoner besökare.
Den amerikanske konsuln Walter H Sholes uttalade sig i Göteborgs-Posten efter utställningens slut:
”Är det för mycket sagt att ett Stor-Göteborg föddes den 8 maj 1923, och att kommande generationer skola betrakta Göteborgs jubileumsutställning 1923 såsom betecknande en ny epok i staden Göteborgs utveckling?”
Göteborgs Konstmuseum
Göteborgs Konstmuseum, ritad av Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke, är mer än bara en plats för konstälskare. Byggnaden själv är en arkitektonisk juvel som har blivit en symbol för Göteborgs rika kulturarv. Beläget på Götaplatsen, omgivet av stadens puls och energi, har museet i ett sekel varit en plats för att beundra konsten och njuta av den vackra miljön.
Bygget inleddes 1921 med omfattande sprängningsarbeten varefter de breda trappartierna och terrasserna i natursten anlades. Den högt placerade byggnaden har en monumental framtoning men är påfallande grund. Arkitekturen är influerad av den romerska antiken men knyter också an till svensk klassicism från 1920-talet. Den annars avskalade fasaden mot Götaplatsen bryts upp av sju höga valvbågar. Byggnaden är murad i det för Göteborg så typiska gula teglet. Interiören liksom exteriören präglas av en återhållsam klassicism där de noggrant utvalda materialen och proportionerna spelar en avgörande roll.
Fasaden pryddes från början av sju träsköldar med motiv som skapats av Carl Milles. De utgjordes av allegorier över planeterna. Den ursprungliga tanken var att de skulle göras i brons. Troligen hann de inte bli klara i tid, och man skapade istället tillfälliga i trä och gips som sedan kunde ersättas. Sköldarna togs ner 1928 och ersattes aldrig. Uppsättningsanordningarna kan fortfarande ses ovanför de sju valvbågarna.
Konstmuseets originalentré som användes ända fram till 1996 är placerad i huvudfasadens mittaxel, i arkadgången, och utgörs av en pardörr av brons med ornamentik med antika förebilder, också den utförd av Carl Milles.
Efter Jubileumsutställningen 1923 dröjde det två år innan museet kunde öppna. Då hade interiörerna färdigställts och samlingen hängts på plats. Museet blev då officiellt invigt av prins Eugen.
Mot ett nytt museum
Under årens lopp har museet genomgått renoveringar och anpassningar för att möta moderna krav och för att bevara byggnadens historiska charm. Trots förändringar har man alltid varit noga med att bevara och framhäva den ursprungliga arkitektoniska stilen och det unika arvet.
Efter hundra år på platsen står byggnaden och museet nu inför en större om- och tillbyggnad. Göteborg behöver en modern och energieffektiv konstmuseibyggnad av internationell standard. Planen är att skapa mer plats för framtidens konstupplevelser och bättre villkor för konsten.
För närvarande pågår en arkitekttävling för gestaltningen av den planerade tillbyggnaden. Ett nytt och modernt museum med en ny byggnadskropp bakom den nuvarande byggnaden samt med en ny entré beräknas stå klart 2030.
Konsthallen
Göteborgs Konsthall är en levande institution som har spelat en central roll i stadens konstscen sedan starten 1923. Byggnaden, med sin karakteristiska modernistiska arkitektur, är en magnet för konstälskare och ett viktigt nav för konstnärlig kreativitet.
Konsthallen uppfördes i en stram klassicistisk stil med arkitektonisk anknytning till Konstmuseet. Den modernistiska arkitekturen, signerad Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke, var banbrytande för sin tid. Med rena linjer, ljus och rymd erbjöd den en perfekt plattform för att visa upp konstverk av olika stilar och uttryck. Från början fanns också en bostadslägenhet om två rum och kök inrymd i huset.
Huvudfasaden mot Götaplatsen karakteriseras av en symmetrisk och homogent utformad fasad klädd med handslaget gult tegel från Lomma tegelfabrik. Tre höga rundbågiga blinderingar bryter upp den enkla fasaden och byggnaden avslutas uppåt med en kraftfullt utformad takfot i gnejs från Fjärås samt en balustrad i gjutjärn.
Bakom Konsthallen uppfördes paviljonger av provisorisk karaktär som till en början ingick i utställningsverksamheten. Ytterligare en tillfällig, administrativ, byggnad uppfördes där Konserthuset några år senare skulle byggas. Många av Jubileumsutställningens byggnader var provisoriska och planerade att rivas efter utställningen slut. Väggarna var av stolpverkskonstruktion, täckta av panel och sedan putsade både ut- och invändigt. Takmaterialet var i allmänhet papp.
Den verkligt stora konstmanifestationen under Jubileumsutställningen var Nordisk Konst. Mer än ett decennium hade passerat sedan de unga konstnärerna i Norden anammade modernismen och utställningen tjänade som en sammanställning av genombrottsgenerationen, ett slags markering av deras position och framsteg.
Några stora svenska namn i den svenska sektionen var Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén-Grünewald, Einar Jolin och Nils Dardel. I Konsthallen visades den norska delen av utställningen, med bland andra Edvard Munch.
Verksamheten flyttar
Under 2022 fattade Göteborgs kulturnämnd ett inriktningsbeslut att Konsthallen ska flytta in i Slakthuset i Gamlestan. De nuvarande lokalerna på Götaplatsen är både svårjobbade för personalen och svårtillgängliga för publiken. En av de stora fördelarna med en omlokalisering är att Konsthallen skulle kunna hålla öppet året runt, och inte som nu ha stängt fjorton veckor om året för byte av utställningar.
Just nu pågår en förstudie som undersöker hur man ska kunna anpassa lokalerna i Slakthuset till den nya verksamheten.
Idrottsgården
Idrottsgården var från början en bondgård. Den byggdes 1923 på marken där landeriet Katrinetorp tidigare låg. Husen var en del av Lantbruksutställningen – som ingick i Jubileumsutställningen – och skulle visa hur en typisk gård för det minsta jordbruket kunde se ut. Men både bostadshuset och ekonomibyggnaderna var faktiskt mer passande för ett medelstort jordbruk.
I ladugården fick åtta kor och två hästar plats och här visade man upp moderna uppfinningar som ett elektriskt hemmejeri och en luftväxlingsanordning för höskullen. De fem rummen i bostadshuset möblerades av konsthantverksföreningen Konstfliten (senare Bohusslöjd) och på vinden välkomnades besökare under Lantbruksutställningen av en kvinna som satt och vävde allmoge. Här låg också en köksträdgård.
Arkitekt var Arvid Fuhre som även ritade utställningslokaler till Jubileumsutställningen. Han blev senare stadsarkitekt i Helsingborg. Husen är traditionellt byggda och har typiska klassicistiska stildrag från 1920-talet.
Efter Lantbruksutställningen köptes husen av ”Sällskapet för Friluftslekar” som var i behov av omklädningsrum och förvaring av lekredskap. På den tiden var det nämligen många fotbollsspelare som bytte om utomhus på Heden och det uppskattades inte av förbipasserande människor. Även nyplanterade träd hade skadats efter att spelarna använt dem för upphängning av sina kläder. Därmed är Idrottsgården ett namn som sträcker sig ända tillbaka till 1923.
Själva idrottandet på Heden går till och med tillbaka till 1800-talet då platsen gick från att vara militärens övningsområde till ett centrum för rekreation. Under andra halvan av århundradet byggdes exempelvis Exercishuset där Sveriges första kvinnliga gymnastikförening tränade och på Heden spelades den första officiella herrfotbollsmatchen mellan Örgryte IS och IS Lyckans Soldater.
Idrottsgården i dag
Under många år var bostadshuset på Idrottsgården ett idrottscafé. Numera finns restaurangen Werners Bistro här som även har en välbesökt sandservering under sommarmånaderna.
Göteborgs Naturhistoriska museum
Naturhistoriska museet är Göteborgs äldsta museum. Det bildades 1833 och till en början hyrde man två rum i Ostindiska Huset vid Stora Hamnkanalen. När museet först öppnade var det nästan helt fritt från texter, förutom de små etiketter som fanns för att identifiera objekten. Anledningen var att man under 1800-talet tänkte sig att föremålen i sig själva bar på kunskap.
Samlingarna växte fort och redan i slutet av århundradet hade lokalerna blivit för små. Museet skulle så småningom få sin egen byggnad och 1916 startade bygget i Slottsskogen. På grund av rådande krigstider och ekonomiska svårigheter försenades dock projektet och det skulle dröja sju år innan museet kunde öppna.
Malmska valen flyttar
En av de stora händelserna under bygget var när Malmska valen – som strandade i Askimsfjorden 1865 – skulle flyttas från Ostindiska Huset. Den uppstoppade blåvalen togs ut genom ett hål i en av tegelväggarna och rullades fram på små hjul genom staden. När den anlände till den nya byggnaden kom den i flera delar och inte förrän valen var inne i museet murades den sista väggen upp.
Museibyggnaden i Slottsskogen ritades av arkitekten Ernst Torulf som även ligger bakom det gamla posthuset på Drottningtorget och universitetsbyggnaden i Vasaparken. Museet invigdes 1923 och utformningen för tankarna till en medeltida borg med torn och fasader i rött tegel och med kraftiga trädörrar och småspröjsade fönster.
1981 stod en tillbyggnad klar som innebar att museet fick en ny entré och konservatorsateljé. 2019–2020 genomfördes ett omfattande arbete där alla tegelfasader, tak, fönster och smides- och stendetaljer renoverades med varsam hand, vilket gör att stora delar av byggnaden fortfarande är bevarade sedan invigningen 1923.
Unika samlingar
Naturhistoriska museet har i dag samlingar som omfattar cirka 10 miljoner djur – från encelliga amöbor till en afrikansk elefant som tronar i däggdjursalens mitt. Unikt för museet är Olof Gyllings välbevarade dioramor som förblivit orörda sedan 20-talet och så klart Malmska valen som är den enda uppstoppade blåvalen i världen.