Längs kvarteren i Slakthusområdet sprider sig doften av grillat à la americana, mexikanska smaker och afrikansk soulfood. Det lokala bryggeriet har slagit upp dörrarna till sin ölbar och i grannhuset har landets första urbana vineri börjat servera sina egenproducerade viner till dagens gäster. På andra sidan gatan är det full verksamhet i kafferosteriet, ysteriet och tvålbutiken där det går att köpa platstillverkade tvålar. Samtidigt som det börjar strömma folk in i området från hållplatsen vid Gamlestadstorget är det desto lugnare i andra delen av Slakthuset. Där pågår vägarbeten och i ett större tegelhus genomförs en omfattande renovering av fasader och fönster.
Bakom Slakthusområdets förändring står fastighetsägaren Higab som har som mål att Slakthuset ska utvecklas till en plats för experimentlusta och kreativitet. En ny samlingspunkt där hyresgästerna har valts med omsorg. I fokus står småskalig produktion av mat, dryck och design, restauranger och kultur. Men lika viktigt är det att bevara husen och områdets hjärta och själ.
Hade största köttproduktionen i landet
Det är kanske lite svårt att föreställa sig, men på 1950-talet var Slakthuset en helt annan plats. Då var det navet för Göteborgs slakt- och köttproduktion. Ingen annan anläggning i Sverige hade större kapacitet. Hit fraktades djuren på godsvagnar på en egen tågräls och med lastbilar som ofta bildade en karavan längs med Slakthusgatan. Området var omgärdat med stora staket och när det var dags att testa anläggningens dieselaggregat en gång i månaden dånade det över hela Gamlestan. Mitt i allt detta bodde Margaretha Olsson i en trerumslägenhet med sin mamma Elsa, pappa Elof och storebror Bertil. Och för henne var platsen förknippad med något helt annat än själva slakt- och köttproduktionen.
– Mitt starkaste minne är att det var en så rolig lekplats. Det var en annorlunda värld med mycket grönska och det fanns alltid något att hitta på. Vi brukade rulla runt kabeltrummor och bygga labyrinter. Och sen när det var dåligt väder så lekte vi i godsvagnarna, säger hon.
Lägenheten har blivit gatukök
När vi möter upp Margaretha i Slakthusområdet en blåsig höstdag är det första gången som hon återvänder till sitt barndomshem. Här i ett trevåningshus vid den gamla entrén bodde hon och familjen mellan 1955 och 1959. Hon var nio år när flyttlasset gick vidare till Fjällbo. På utsidan är huset sig likt, men på insidan ser det annorlunda ut. Då fanns sex lägenheter som användes som tjänstebostäder. Hon pekar på respektive dörr när vi rör oss upp i trapphuset och förklarar att de andra familjerna som bodde där var Eriksson, Frigren, Månsson, Stenberg och Bengtsson. Nu är det tomt i väntan på upprustning, med undantag för Krilles Grill på bottenvåningen. Det är den enda våningen som är ombyggd och det var precis där som Margarethas lägenhet låg.
– Vi hade stora rum, men de var opraktiska. Det var dörrar överallt och elementen, som var stora schabrak, tog mycket plats. Därför gick det inte att använda så mycket av väggarna. Min mamma blev så trött på att hon inte kunde möblera som hon ville.
Familjen hade tidigare bott i en omodern etta på Klamparegatan i Masthugget där de hade kakelugn och en gammal järnspis. Toalett fanns ute på svalen, utan tvättställ. Hyran var 54 kronor i månaden. Tack vare att Margarethas pappa hade börjat jobba i Slakthuset öppnade sig möjligheten att flytta till området.
– Min pappa började först jobba som eldare på Marstrandsbåtarna Sankt Erik och det var där han träffade mamma. De gifte sig 1941 och då ville han inte jobba kvar, för det var långa perioder på sjön. Då fick han ett jobb på Siporex, en cementfabrik. Där jobbade han till 1946 eller 1947 då han började som eldare i Slakthuset. Då eldade man fortfarande med koks. De skulle ju hålla igång hela området. Tänk sådana tunga jobb de hade på den tiden. Men sen kom oljan och då behövde man inte skyffla längre.
Pappan och hans kollegor började klockan fem varje morgon och hade ansvar för att maskineriet funkade som det skulle när resten av personalstyrkan kom in klockan sju. Skorstenen och kyltornet där han arbetade finns kvar än idag och utgör Slakthusets silhuett mot Gamlestadstorget.
– Allra högst upp i tornet hade de sitt fikarum och på våningen under fanns omklädningsrum och dusch. Jag kommer ihåg att man fick gå upp för en skranglig spiraltrappa för att ta sig dit.
Rock ’n’ roll i Slakthuset
Den som njöt allra mest av flytten till Slakthuset var Margarethas nio år äldre bror Bertil som då var 14 år. Han fick ett stort eget rum och lyckades snabbt få mycket kompisar i Gamlestan.
– Han tyckte att det var roligt att flytta hit. Och det förstod jag inte då, men jag har förstått senare att han såg ganska bra ut. Så det var en massa tjejer som sprang här och ropade på honom att han var Gamlestans Elvis. Han lyssnade mycket på rock ’n’ roll. Pappa blev galen på den höga musiken och att han bjöd in massa folk på sitt rum. Det slutade med att min brorsa släppte in kompisar via fönstret, så inte pappa skulle märka något. Men jag kan förstå pappa, han skulle ju gå upp halv fem på morgonen.
I rummet bredvid sov föräldrarna i en stor säng och Margaretha i en bäddsoffa. Det tredje rummet var finrummet och det hade en egen ingång som man nådde via ett stort och utsmyckat trapphus. På andra sidan lägenheten låg en smal och mer anspråkslös trappa som gick till köket och den använde bara familjen. Mellan köket och finrummet fanns en serveringsgång. Eftersom det inte fanns någon källare så hade varje lägenhet en visthusbod på gården utanför.
Alla trivdes väldigt bra att bo i Slakthusområdet, med undantag för Margarethas mamma.
– I Masthugget hade hon haft sitt sociala nätverk. Slakthuset var lite off. Och som hemmafru har hon berättat att hon aldrig kände sig ledig. Det var det jobbigaste. Hon höll igång hela dagarna med att laga mat, baka, sylta, safta och lägga in gurkor. Och eftersom pappa hade så nära så kom han kanske hem med fyra gubbar och då skulle de ha kaffe och kakor. När vi bodde i Masthugget, då visste hon alltid när han skulle komma hem. Men här kunde han dyka upp när som helst, särskilt när hon hade bakat. Så hon trivdes inte så bra.
Det fanns också annan aspekt som gjorde det speciellt att bo i Slakthusområdet.
– Vårt köksfönster låg mot Slakthusets entré. Där fanns en kur med våg och det var alltid en parad med lastbilar som stod i kö dit. Det var både bilar med boskap som skulle vägas in innan de åkte in och bilar med ben och blodiga kohuvuden som skulle vägas innan de åkte ut, för det fanns ett skelettberg inne på området och det sålde man till en limfabrik. Även kadaver från Blå Stjärnan, som låg nära Slakthuset, lämnades där. Det var inte så mysigt att stå vid arbetsbänken i köket och kolla på det. Och var det varmt kunde vi absolut inte öppna fönstret, för då kom det in en massa spyflugor.
En enda stor lekplats
Men för Margaretha var Slakthuset en betydligt mer magisk värld. Hon blev snabbt bästa kompis med den ett år äldre Inger Eriksson i grannlägenheten och tillsammans brukade de vara på upptäcktsfärd i området.
– Allra längst bort mot nuvarande Marieholmsleden låg järnvägen och där brukade jag och Inger leka i godsvagnarna eller med kabeltrummorna. Det fanns också en tennisbana där vi brukade snoka efter tennisbollar.
På den tiden fanns odlingslotter i anslutning till järnvägen och strax bredvid låg en bäck. De sex familjerna som bodde i Margarethas hus hade varsin lott där det fanns buskar med hallon, vinbär och krusbär. De odlade även potatis, morötter, palsternacka och gurka. På andra sidan området mot Waterloogatan låg Säveån, en stor äng och under järnvägsviadukten fanns hundgårdar som Margaretha och Inger brukade besöka. Mitt emot entrén på Slakthusgatan låg ett pappersbruk.
– Sen gick vi naturligtvis och kollade på kalvarna och lammen som kom till Slakthuset. De slaktades inte med en gång, så de kunde vi klappa. Egentligen fick vi inte vara inne på området. Men vi ungar var alltid där, förutom där de slaktade djuren. Närmade vi oss så jagade gubbarna bort oss.
Den enda gången som Margaretha och de andra boende fick se själva slaktområdet var när de skulle duscha, för badrummet låg i byggnaden bredvid. Där fick man skriva upp sig på en lista, precis som i en tvättstuga.
– Man fick gå dit en gång i veckan, men min storebror sprang där hela tiden. Jag kommer ihåg att det luktade så illa ibland. Gubbarna kunde komma springande med skottkärror som var fulla med tarmar, magar och huvuden. Då brukade mamma alltid säga: ”titta inte i skottkärrorna”.
Men det fanns också några tillfällen när Margaretha och hennes bror smög in i byggnaderna.
– På Slakthusgatan fanns en kiosk och ibland när vi var godissugna gick vi och letade efter tomflaskor som vi kunde panta. Och vi visste var slaktarna slängde sina tomma brännvinsflaskor, så jag och min brorsa brukade smyga runt i byggnaderna och samla in dem. Det gjorde han även när han behövde pengar till bensin för sin moppe. Det var ju vanligt förr i tiden att de ibland tog sig en sup på arbetsplatsen, så vi visste att det fanns flaskor i plåtskåpen i omklädningsrummen.
Från lägenhet i Slakthusområdet till hus i Fjällbo
1959 flyttade hela familjen till ett hus i Fjällbo i Utby. En stor uppgradering. Men för Margaretha var det en tuff omställning.
– Det här var hela min värld, så jag tyckte det var förfärligt. Jag hade ju växt upp här och min bästa kompis Inger bodde kvar. Hon var den enda som jag brukade leka med. Men hon brukade komma och hälsa på mig på helgerna. Vi hade kontakt länge. Men sen blev det nåt strul med någon fånig kille, så vi tappade kontakten. Senast vi sågs var i 20-årsåldern.
Trots flytten fortsatte hennes pappa jobba kvar i Slakthuset. Det var en plats som han aldrig skulle komma att lämna.
– Alla kände varandra och man blev som en stor familj, så jag tror att det var därför pappa aldrig brydde sig om att söka något annat jobb. Han jobbade här tills han dog 1977. Då var han 62 år, så han hann inte bli pensionär.
Margaretha är idag 75 år och har tagit över föräldrahemmet i Fjällbo. Där har hon faktiskt bevarat en bit av Slakthuset. Grinden till huset är hämtad från området, vilket man kan se i smidesdetaljerna där det går att urskilja eldsflammor, svanhuvuden och tupphuvuden.
– Det var pappa som tog tillvara på grinden. Den var en del av ett järnstaket på gården utanför huset som vi barn brukade klättra över. Jag minns att jag rev sönder mycket kläder på de där spetsarna som satt längst upp.
Även när vi går runt i huset där hon en gång i bodde kan vi se att det finns många delar bevarade. Margaretha utbrister: ”Tänk att man skulle få besöka familjen Frigrens lägenhet igen”. Fyra av de sex lägenheterna finns ännu kvar och där är planlösningen intakt. Även om rummen är slitna och inväntar renovering finns mycket att titta på – som gammal stuckatur, höga golvlister, stora fönster och detaljrika ytterdörrar som leder ut i det stora trapphuset med sina utsmyckningar.
När vi lämnar huset en stund senare kastas vi tillbaka till nutid och arbetena som pågår för fullt i Slakthusområdet. Några byggarbetare passerar mellan tegelhusen, en grävskopa gräver upp en väg och i en tom lokal hörs ljudet från borrmaskiner och hammare.
– Tänk vad det har förändrats. Men det tänker man aldrig på förrän det har gått lång tid, för allt förändras ju lite grann varje dag. Men det som jag gläds åt allra mest är att så många byggnader har bevarats och att det är så mycket liv i området. Det känns fint.
Bilder finns att hämta på mynewsdesk.com/se/higab