Möt veteranerna från Slakthuset
När andra världskriget fortfarande rasade ute i Europa började den då 14-årige Bo Bengtsson hos KA Lundgren på Slakthuset i Gamlestaden. I knappt 40 år blev han kvar. Än i dag träffas han och de gamla arbetskamraterna John Calvin och Taylor Holmén för att umgås, göra egna studiebesök hos matproducenter och prata gamla minnen från Slakthuset.
Bo Bengtsson, John Calvin och Taylor Holmén besöker sin gamla arbetsplats i Gamlestaden.
– I bryggeriet där borta fanns tidigare ett stort dieselaggregat, säger Bo och pekar mot Slakthusets gamla kyltorn. Det provkördes alltid en gång i månaden, ifall elen skulle paja. Det var ett sånt dån att det hördes över hela Gamlestan.
Det är lätt att inse att mycket har förändrats sedan Bos dagar på Slakthuset. Numera består platsen av en mix av olika verksamheter, till exempel köttillverkning, mikrobryggeri, restaurang och en kombinerad fisk- och grönsaksodling. Men Gamlestadens nya resecentrum, som tornar upp bakom Slakthuset, vittnar också om ett område i förändring.
När det gäller Slakthusområdet har Higab påbörjat ett utvecklingsarbete tillsammans med övriga fastighetsägare i närheten. I förlängningen innebär det att en ny detaljplan behöver tas fram då den nuvarande är utformad efter industriverksamhet. Under tiden det långsiktiga arbetet pågår skapas det utrymme för kreativa och lokala entreprenörer, kultur, musik och konst samt andra verksamheter som har en relation till platsens historia.
När Bo Bengtsson började hos KA Lundgren på Slakthuset 1944 hade anläggningen en egen järnväg som gick in till centrala Göteborg och vissa bönder som besökte Slakthuset tog sig fortfarande fram med häst och vagn. Området bestod då av slakthallar, marknadshallar, administrationslokaler, bostäder och restaurang. Hallmästarna hade dessutom egna potatisland och fruktträd runt knuten. Det var också en helt annan arbetsprocess jämfört med hur det ser ut i dag.
Vy över Slakthusområdet. Till höger syns det tidigare järnvägsspåret. Foto från jubileumsboken Göteborgs stads offentliga slakthus 1905-1955.
– På den tiden var det handarbete rakt igenom, från att djuret sköts till att det tappades på blod, hängdes upp för att kunna klyvas och inälvorna togs ut. Så är det inte i dag. Nu sågas alltihop, säger Bo.
Hur var det att utföra det jobbet som tonåring?
– Det var inte alls roligt. Hemma sa de: ”vad du luktar”. Och det kvittade i fall jag duschade. Lukten gick inte bort. Det allra värsta var att jobba i hudboden där man rensade och saltade hud. Det luktade fruktansvärt illa. När jag var 17 år och jobbade där vågade jag inte ta någon i hand.
– Efter det fick jag följa med transporter. Vad roligt tänkte jag. Men det visade sig att vi skulle åka ut till restauranger och hämta svinmat. Det var inte kul ska jag säga dig, för KA Lundgren hade 400 grisar som vi skulle leverera svinmat till. Samtidigt hade jag kompisar som var springpojkar, plus att det fanns tjejer som man var intresserad av. Så när jag var ute på jobb fick jag dra ner kepsen och smyga mig fram.
Slakthusområdet troligtvis i början av 1930-talet. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
I början tjänade Bo 25 kronor i veckan, men han steg snart i graderna och arbetsuppgifterna blev lättare att hantera. Han fick också sällskap av den fem år yngre Taylor Holmén. 1950 började han arbeta på Slakthuset och det var knappast någon slump att han sökte sig dit.
– När jag var liten hade jag en morbror som jobbade i en chark på Konsum i Ahlafors. Jag tyckte det var skoj att hjälpa honom, så det var där mitt intresse föddes. Sedan när jag var 15 år åkte han ner till Slakthuset och frågade om de kunde låta en liten pojk arbeta hos dom, säger Taylor.
– När jag började var jag den enda lärlingen på hela Slakthuset. Det var en äldre kille som visade mig hur jag skulle skära köttet. Det enda han sa till mig var: ”nu gör du som jag säger och när du klarar det så får du göra vad fan du vill”, säger han och skrattar.
Så småningom sökte sig också Bos gamla klasskamrat John Calvin till Slakthuset efter att ha arbetat hos andra köttproducenter i staden.
– En fördel med branschen var att man kunde stiga i graderna. Ingen av oss har ju gått särskilt länge i skolan. I dag måste du komma upp i en viss nivå innan du överhuvudtaget kan söka ett jobb. Men när vi började här kunde vi starta från botten och jobba oss uppåt. Det var förståndigt av företagen, för då kände man till hur verksamheten funkade. Sen växte vi också genom att vi fick utbilda oss, säger John.
KA Lundgrens tarmrenseri 1955.
Tack vare utvecklingsmöjligheterna och sammanhållningen blev de tre vännerna kvar på Slakthuset i många år. Bo slutade 1983 och hade då arbetat sig upp till tjänsten som inköpschef. Men han trivdes aldrig riktigt i den rollen och sökte sig vidare. Taylor jobbade kvar i Slakthusområdet ända fram till 1993, men han hade egentligen velat fortsätta i några år till.
– Jag trivdes himla bra. Jag var här i 43 år. Om jag hade fått vara kvar till pensionen hade det blivit 50 år. Men jag drog på mig en ryggskada och var tvungen att sluta, säger han.
Vad gjorde platsen så speciell för dig?
– Kompisarna. Den sociala biten.
Bo fortsätter.
– Se bara på oss tre. Efter alla dom här åren träffas vi fortfarande.
Enligt dem fanns det en stark sammanhållning på Slakthuset och det var ofta som arbetskamraterna träffades utanför jobbet.
– Vi brukade umgås med varandras familjer. Gubbarna åkte till varandra och spelade whist, medan tanterna satt tillsammans och stickade och drack kaffe, säger Taylor.
– Efter att jag slutade har min och Johns familj fortsatt att ha kontakt. Även Bosse och John har träffats. Sedan hade bägge pojkarna oturen att de blev ensamma. Det var då vi började träffas alla tre. Och det är ganska många år sedan.
Efter lite funderade kommer de fram till att det är runt 25 år sedan. Sedan dess har de försökt att träffas minst en gång i månaden. Ibland hälsar de på i Slakthuset och hos Profood har de fått ett rum som de kan använda. Här finns till exempel redskap, tavlor och gamla bilder som de har bidragit med.
Några av de redskap som användes på Slakthuset förr i tiden.
Bo, Taylor och John har också varit iväg på resor till Stockholm och Danmark. Genom olika kontakter har Bo dessutom ordnat studiebesök hos olika matproducenter som Johan i hallen och Jakobsdals charkuteri.
– Johan i hallens anläggning var fantastisk. Den var stor som en fotbollsplan, säger han.
– Vilken fabrik! Har du varit där, frågar Taylor.
Jag hinner inte svara innan John flikar in.
– Modern och hygienisk till max.
– Nästan till överdrift, menar Taylor.
– Ja, men då får man också resultat, konstaterar John.
De tre vännerna har fortfarande kvar flera ställen som de vill göra studiebesök hos. Men först och främst ska de avsluta dagen med en rundtur på Slakthuset, platsen där allt började en gång i tiden.
Slakthuset genom tiderna
