Billdals Gård – ett sommarhus för societeten

2020 inleds den interiöra upprustningen av källar- och entréplan på Billdals Gård. I huset har Higab gjort i ordning en mindre utställning i ett av rummen där vi berättar hur vi kommer att genomföra upprustningen och visar hur vi bedriver byggnadsvård. Utställningen har haft öppet under sommaren men tar paus nu. Men du hittar utställningens texter och bilder på både svenska och engelska här.

The exhibition in English

 

Framsidan på Billdals Gård 1872. Foto: Axel Lindahl

1862 köpte grosshandlaren och kommunpolitikern James R Dickson Billdals Västergård och Östergård. Någon gång under samma årtionde revs en äldre mangårdsbyggnad för att göra plats för denna fastighet. Byggmästare var August Krüger, men vem som ritade huset är osäkert. Några troliga namn är Johan August Westerberg som vid den här tidpunkten arbetade för Krüger, eller arkitekten W A Boulnois som ritat Dicksonska Palatset vid Heden.

När James R Dickson avled 1873 tog August Krüger över egendomen och sålde byggnaden till köpmannen Charles Felix Lindbergh. Han bodde året runt på gården
och ägde den fram till sin död 1909. Därefter tog industrimannen Gustaf Werner över ägarskapet och investerade genom att utöka landarealen, modernisera och bygga nya byggnader som tvättstuga, arbetarbostäder och växthus.

Matsalen på Billdals Gård fotograferad 1974. Fotograf: Staffan Westergren

Centralhallen 1974. Foto: Staffan Westergren

Verandan med möbler 1974. Foto: Staffan Westergren

Efter hans död tog släktingar hand om byggnaden innan hela egendomen köptes av Göteborgs Stad 1963. Den dåvarande hyresgästen fick då hyresrätt fram till sin död vilket inträffade 2001. Möblerna tillhörde släkten och försvann därmed från huset, men på interiörbilderna här nedan kan du se hur det såg ut möblerat. Huvudbyggnaden stod sedan tom fram till 2014 då Higab inledde den exteriöra upprustningen av Billdals Gård.

Affärsmän, donatorer och ungkarlar

De tre ägarna som satt sin prägel på Billdals Gård hade mycket gemensamt. De var inflytelserika affärsmän i Göteborgssocieteten och donerade stora summor till välgörande ändamål. Alla tre förblev dessutom ogifta.

James Robertson Dickson (1810-1873) var son till Robert Dickson, en av bröderna Dickson som kom till Göteborg från Skottland i början av 1800-talet för att bedriva affärer. Familjefirman James Dickson & Co var framgångsrik och familjen blev mycket förmögen och inflytelserik. James R var donator till Dicksonska folkbiblioteket, Robert Dicksons stiftelse och Göteborgs museum. Han blev även känd i ett mindre smickrande sammanhang när familjefirman anklagades för att olovligen avverkat statlig skog i Norrland, de så kallade Baggbölerättegångarna. ”Baggböleri” är sedan dess ett begrepp för skövling eller olovlig skogsavverkning.

Charles Felix Lindbergh (1840-1909) var även han köpman och donator. Vid sin död efterlämnade han en förmögenhet på över två miljoner kronor, som han
skänkte till Göteborgs Stad ”till stadens prydande och förskönande”. Medel ur donationsfonden har bland annat använts till parken kring Skansen Kronan
och Botaniska Trädgården. Även monument som Poseidon på Götaplatsen, Karin Boyes staty utanför Stadsbiblioteket och Järntorgsbrunnen har tillkommit
genom donationer ur fonden.

Gustaf Werner (1859-1948) var affärsman inom textilindustrin med ett antal fabriker i bland annat Gårda och Mölndal, och liksom de andra ägarna av Billdals Gård en stor donator. Bland donationerna märks betydande belopp till Göteborgs konstmuseum och uppförandet av Göteborgs Stadsteater. Han donerade även Wernerska Villan, inklusive en imponerande konstsamling, till Göteborgs Stad vid sin död.

James R Dickson, Charles Felix Lindbergh och Gustaf Werner

Symmetri och bekvämlighet

När Dicksons sommarbostad byggdes på 1860-talet var arkitekturen starkt inspirerad av nyrenässansen där idealen var ordning och symmetri. Ett tydligt exempel är att flera rum försetts med blinddörrar – en riktig dörr i rummets ena ände balanseras med en likadan dörr, fast utan öppning, i andra änden. Allt för att ge ett harmoniskt och likformigt intryck. Även exteriören präglas av den klassiska traditionen med ett stramt och symmetriskt formspråk. Det som bryter mot symmetrin är entrén och trappan som placerats diagonalt. Från den centralt placerade entréhallen når man enkelt husets olika delar. Detta är kopplat till dåtidens nya engelska riktlinjer för planering av bostäder som förespråkade avskildhet och bekvämlighet – utan några genomgångsrum i huset.

Dubbeltrappan i centralhallen samt detalj från trappräcket.

 

En välbevarad men sliten interiör

Billdals Gård har en ovanligt välbevarad interiör av högsta hantverkskvalitet. Dörrar, golv, skåp, köksinredning och kakelugnar har bevarats, och varje rum har fått en speciell karaktär med hjälp av olika stilar, träslag, dekorativt måleri, snickeri och stuckatur. Flera av väggarna är putsade och har under åren målats om, men troligen finns det spår av den ursprungliga färgsättningen under dagens färgskikt.

Interiören är dock mycket sliten idag. För att bevara husets karaktär och kulturhistoriska värde kommer vi att använda tidstypiska metoder och material så långt det går. Filosofin är att spara och återanvända så mycket som möjligt. Ibland blir det fråga om att rekonstruera delar som inte går att laga. För arbetet anlitas målerikonservatorer, stuckatörer, målare och snickare som behärskar traditionella tekniker.

Den gamla matsalen är i behov av omvårdnad. På bilden syns det symmetriska tänket med en riktig dörr och en likadan så kallad blinddörr.

 

Väggar och tak

Väggarna och taken är slätputsade med kalkbruk, så kallad revetering. Under putsen finns spräckpanel – diagonala ribbor i trä – och vassrörning (vassmatta). Du kan se de olika skikten på de delar i taket som frilagts i samband med lagning. På 1860-talet gjordes stucklister och takrosetter av malen gipssten,
limämnen och vatten som ibland blandades med andra material som marmormjöl. Stuckdekor blev mycket vanlig under 1800-talet, men har funnits sedan antiken och i Sverige sedan 1500-talet. Den vita stuckdekor vi är vana vid att se i äldre hus idag är ofta övermålad – på 1800-talet var det vanligt med färggrann dekor.

På bilden syns de olika skikten i taket; spräckpanel, vassrörning och ytterst den kalkputsade ytan med stuckatur.

På kalkputsade väggar och stuckarbeten användes traditionellt linoljefärg eller limfärg. I Billdals Gård har limfärg övervägande använts.

Så här restaureras väggar och tak:

  • Lös puts knackas ned och fylls i.
  • Spräckpanelen under putsen lagas och byts ut där det behövs.
  • Färgundersökning som visar färgskikten från tidigare ommålningar.
  • Val av färg till ommålning utifrån färgundersökningen – här är det viktigt att vägg, tak och snickerier får en färgsättning från samma tid, dvs från samma skikt.
  • Lagning och nytillverkning av takrosetter och -stuckatur med hjälp av stuckatörer.

 

Golv

I alla rum finns obehandlade furugolv som varken är lackade eller målade. Föreställ dig stora, mörka mattor och ett tätt möblemang typiskt för 1800-talet på de ”enkla” golven. Under åren har flera golv i huset täckts med linoleummattor, vilket moderna ögon ofta har synpunkter på men som förmodligen räddat de ursprungliga trägolven.

De golv som är kvar ska bevaras och behandlas varsamt. Ibland räcker det med såpa för att golven ska bli som nya, andra behöver lagas eller ersättas. Åtta meter långa golvplank är inget standardmått idag; liksom det mesta i Billdals Gård får de specialtillverkas.

Detaljbilder på takstuckaturen och det vackra trägolvet på Billdals Gård.

 

Allt är inte vad det ser ut att vara…

Den fasta inredningen som socklar, foder, väggpanel och dörrblad är i de flesta rum ådringsmålade för att imitera olika träslag och bidrar till rummens individuella karaktär. Ådringsmålningen i Billdals Gård är tänkt att efterlikna ek, spräcklig lönn eller flammig björk. Ytterligare en teknik som använts är marmorering, där ytan dekorationsmålas för att efterlikna marmor. Vid renovering av ådringsmålade ytor kan i vissa fall konservatorer anlitas för att fästa upp färgflagor och retuschera mindre skador. Då det handlar om större arbeten, då ådringsmålningen är mycket skadad eller till och med övermålad, anlitas dekorationsmålare för att bättra på eller återskapa den ursprungliga målningen.

Det som ser ut som marmorväggar i entréhallen är i själva verket en puts- och måleriteknik som kallas stucco lustro. Det är en teknik från romartiden där kalk, tvål och vatten blandas och putsas till en blank yta. Ytan målas sedan med till exempel marmoreringsteknik, som här i Billdals Gård där entréhallens väggar ger intryck av att vara täckta av marmorskivor.

Det som ser ut som marmor är i själva verket stucco lustro – kalkputs som slipats blank och målats med marmoreringsteknik.

 

Kakelugnar och järnspis

Kakelugnarna och kökets enorma vedspis i gjutjärn kan i nuläget inte användas. För att skapa en autentisk miljö utan att riskera brand ska kakelugnarna renoveras och i de fall de är nedmonterade byggas upp igen. Däremot är det i dagsläget inte aktuellt att elda i dem; då krävs förmodligen en större renovering av murstockarna.

Den stora vedspisen i gjutjärn borstas ren från rost med stålborste och behandlas med spissvärta för att täppa igen sprickor och återge spisen dess svarta yta.

En av husets många kakelugnar och den stora vedspisen i köket.

 

De historiska bilderna kommer från Göteborgs stadsmuseums samlingar. Övriga bilder Higab/Hans Wretling.